förbi Maria Diemar, född i Chile och adopterad till Sverige; Grundare av chileadoption.se
Har du någonsin försökt gå tillbaka (i dina tankar) och lyssna på dig själv, till vad du verkligen kände när du växte upp som adopterad?
När jag försöker gå tillbaka i tiden så inser jag att jag har så många känslor och tankar som jag aldrig vågat uttrycka. Jag bär fortfarande dessa känslor inom mig.
Som transracial, internationell adopterad som växte upp i Sverige under 1970-1980 känner jag att jag var en del av ett experiment. Barn från länder över hela världen placerades i svenska familjer och vi skulle vara som en "ren skiva", som om våra livshistorier började på flygplatsen i Sverige.
Min bakgrund var aldrig en hemlighet och jag fick läsa mina dokument från Chile. Men jag kände aldrig att jag kunde prata om mina känslor och tankar om min första mamma. Jag höll så mycket inom mig och blev aldrig ombedd att uttrycka något angående mina känslor eller tankar. Jag kunde inte förstå varför jag var i Sverige, varför jag inte var med min mamma och mitt folk i Chile. Jag kände mig så oönskad och inte älskad.
Jag skrev ett brev till min mamma som om jag var 7 år gammal. Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag skrev brevet på spanska.
Jag rekommenderades att skriva brevet med min vänstra hand, även om jag är högerhänt.